<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>thehannapanna Feed</title><link>http://blogg2.hannaholmberg.se/</link><description>&lt;p&gt;Läs om fina fräcka framfusiga tokfians fiffiga funderingar, fantasier, fadäser och förehavanden&lt;/p&gt;</description><item><title>Paus på obestämd tid</title><link>http://iloapp.hannaholmberg.se/blog/blogg2?Home&amp;post=47</link><description><![CDATA[  Hej läsare! 
 Helt ofattbart så har det nu snart gått ett helt år sedan senaste inlägget. Om det nu fortfarande är någon som tittar in här så tänker jag bara meddela att denna blogg kommer att bli vilande på obestämd tid. Jag kommer inte att ta bort den eftersom jag tror att jag kan komma att blogga offentligt igen någon gång framöver. 
 Ni som läser här hänvisas till Familjebloggen där ni fortsättningsvis kan läsa om mina och övriga flockens upptåg. För att få tillgång till Familjebloggen så måste ni meddela mig så att jag kan ordna inloggningsuppgifter. Jag vill helt enkelt veta vilka det är som tittar in. 
 Under ett par veckor kan du tjuvkika på Familjebloggen genom att skriva  familje@bloggen.se  som användarnamn och familjebloggen som lösenord. 
 Ses vi inte på familjebloggen så får du fortsättningsvis läsa om mina jaktliga äventyr med mina fyrbenta kamrater istället via hemsidan hannaholmberg.se. 
 Allt gott! 
 Skrivet 20 april: 
 Ovanstående användare på familjebloggen är nu stängd. Meddela mig via mail  hanna@hannaholmberg.se  så ordnar jag en personlig användare till dig. 
 ]]></description><pubDate>Wed, 06 Apr 2011 22:36:17 +0200</pubDate><category>Blogg 2010</category></item><item><title>Vårflod</title><link>http://iloapp.hannaholmberg.se/blog/blogg2?Home&amp;post=46</link><description><![CDATA[  Vårfloden i Vindelälven är den högsta vi varit med om sedan vi bosatte oss i dessa trakter. 
 Än fattas dock en dryg halvmeter innan vi är uppe i nivåerna för vårfloden 1995. 
 Flödet har mattats en hel del pga uppehåll och kyla, men kommer regnvädret som prognoserna talar för så har vi ännu inte nått kulmen.  
 Ikväll rev isen inne i Rabnaviken. Det känns helt otroligt att vi var ute på isen och fiskade för exakt en vecka sedan. Det har verkligen gått fort. Nu ser det ut såhär: 
   
 Den 3 maj tog jag ett kort mot vårt hus på hemväg efter en skotertur.  
   
 Idag ser det ut såhär. Vattenytan har stigit med ca 3 meter. 
   
 Myrar och skogar har förvandlats till sjöar. 
   
 Skansnäsvägen har klarat ett hårt tryck från bäckar till bredden fyllda med smältvatten. 
   
 Ni som varit med när isen river vet att det alltid är mer eller mindre ett skådespel. I år var isen av sämre kvalitet och mot slutet bestod den enbart av pipis. Även om den tillsynes kan vara tjock så finns det ingen bärighet eftersom stavarna i isen är lodrätt byggda. Dessa iskristaller skapar ett speciellt klingande ljud där de möter land eller varandra. 
   
 Här följer några bilder för er som har anknytning till byn: 
 Båthusen står i vatten. 
   
 Brygga fast i ismassorna påväg nedströms.  
 Än är det en bit kvar innan första stugan står i vatten.   
 Många båtar guppar mer eller mindre i vattnet, mer eller mindre fastbundna. 
   
 Snart kan man skutta direkt från bastubron till plurret  
 Vårsommaren till trots får vi hoppas på kyligt väder. 
 ]]></description><pubDate>Sun, 23 May 2010 22:36:21 +0200</pubDate><category>Blogg 2010</category></item><item><title>Vårvinter till vårsommar</title><link>http://iloapp.hannaholmberg.se/blog/blogg2?Home&amp;post=45</link><description><![CDATA[  Vårvintern blev ovanligt lång i år. Sista dagen vi körde skoter var lördag 15 maj. Det var tänkt att vi även skulle ut på söndagen, men mycket av snön försvann under nattens regnande. 
 Att det varit kvar mycket snö har väl ingen tagit miste om med tanke på nyhetskanalernas information om höga vattenflöden och avskurna vägar. Skansnäsvägen har klarat sig än så länge där endast vattenmassornas strömmar ökat bredden på dikena längs vägen. Storvindel har stigit med ca 4 cm/timme under veckan och nu ökat med mellan två och en halv och tre meter. Jag tänkte återkomma med några bilder. 
 I detta inlägg tänkte jag bjuda på sånt som normalt kommer i  familjebloggen . Som jag sagt tidigare så är du välkommen att hänga med där. Skicka mig ett mail så lotsar jag dig vidare. 
 Vårvintern är som bäst precis när den är på väg att försvinna. I år bjöd den på två extra veckor. "Blir ni aldrig less på skoter och sånt?" är en fråga som kommer lite nu och då från de som inte är lika bitna som oss. Svaret är jo tillslut så är det helt ok att ställa undan skotern och övergå till att kratta gräsmattan och olja in altanen.  
 Det är en enorm skillnad att vara ute i januaris bitande kyla och plumsa fram i pudersnö mot att skotra i bara tröjan på stenhård skare under gassande vårsol. Var tid har sin tjusning. 
 I början på maj var jag lika ofta här nere på Storvindeln som uppe på höglandet och en rödingsjö. Dessa dagar lät jag skotern stå och vandrade omkring med pimpelspöet i handen. Att jag bor vackert vet jag redan även om man har lätt att bli hemmablind. Men vilken tillgång det naturnära är för mig blev ännu mer uppenbart än det tidigare varit. Tänk vilket levande skafferi! 
 Ute på isen mötte vi upp farbror K. Hundarna var självklart också med. Lilla Pirju försökte hänga med så gott hon kunde, men än har hon för korta ben för att hänga med en vorsteh. 
   
 Lilleman tyckte det var helt ok att åka pulka med mamma som motor istället för bakom en Lynx Ranger 550. 
   
 Fina abborrar blev det och givetvis filéad abborre till middag. 
   
 Även Pirju var sugen på fisk. 
   
 Lilleman njöt av tillvaron lika mycket som mamma. 
   
 Men när hela armen och delar av ansiktet åkte ner i fiskehålet var det inte lika roligt. I sin nyfikenhet på var fiskarna kommer ifrån blev det bara lite blött och lite kallt. 
   
 Hundarna blev trötta tillslut och tog "minuter" på renskinnet. 
   
 ]]></description><pubDate>Fri, 21 May 2010 12:59:30 +0200</pubDate><category>Blogg 2010</category></item><item><title>Intervjuad</title><link>http://iloapp.hannaholmberg.se/blog/blogg2?Home&amp;post=44</link><description><![CDATA[  Härom dagen svarade jag på ett antal frågor från  jägarjäntan . 
 Tjejen bakom denna jaktinspirerade blogg är dotter ala Klövkampens Kennel, Anna-Sara Persson. Det är ju hos  Klövkampens Kennel  vi köpte jämttiken Pirju nu i vår.  
 Läs hela intervjun  här . 
 Tack så mycket för att jag fick vara med. 
 ]]></description><pubDate>Fri, 21 May 2010 09:21:54 +0200</pubDate><category>Blogg 2010</category></item><item><title>Gästbloggare</title><link>http://iloapp.hannaholmberg.se/blog/blogg2?Home&amp;post=43</link><description><![CDATA[  Så var det dags för nästa gästbloggare. 
   
 Denna person beskriver jag gärna som härligt uppfriskande tokig. Jag tittar gärna in på hennes plats i cyberrymden,  Tashmiras blogg . Där fängslas jag alltid av hennes välskrivna texter om både stort och smått samt hennes talande bilder på sånt man själv inte alltid tänker på att fotografera. Hon är för mig en förebild på många sätt. 
 Här kommer hennes inlägg: 
 Det droppar in ett mail på jobbet en morgon som alla andra, men denna gång innehållande en förfrågan om att bli gästbloggare! Shit, vilken ära och så himla kul! Men vad ska jag skriva om? Hur ska jag skriva? Inte kan väl jag uppfylla alla de där superlativen jag fick? Knappt hade mailet lästs till sin sista rad förrän tankarna snurrade på ämnen och formuleringar. Vad jag kunde skriva om, vad jag  inte  kunde skriva om.  
   
 Men jag har alldeles glömt bort att presentera mig!  
   
 Studiekamrat till Hanna från lärarutbildningen uppe i Umeå, ja jag säger "uppe" eftersom jag numera bor nere i Göteborg. Men för att inte riskera storstadsstämpeln med chiauahundar och gladiatorsandaletter har jag och min man bosatt oss ute i skogen hela 30 minuter från dess myllrande centrum. Inte för att mikrohundar och handväskor fulla med bling-bling förekommer i den stora småstaden Göteborg, det hör hemma i huvudstaden. Här har vi bara back-slickswannabes och räkfrossa, allting sagt helt utan fördomar!  
   
 Mina minnen av Hanna är varma och glada, och aldrig kommer jag att glömma MIT-husets cafeteria där vi satt och sågade stackars Hannas påstående vid fotknölarna att alla killar minsann  inte alls  kollat på porr! Där satt jag med mina salamimackor och studiekompisar och hade vansinnigt roligt åt blotta tanken på att det skulle finnas sådana killar, ack vi desillusionerade!  
   
 Men när min hjärna nu fylldes av febrila tankar på bloggämnen, krävde även prestationsångesten sin plats där uppe och ställde till med elände. Vad ska jag skriva om?  Vad?  Hur ska  jag  kunna prestera något? Det ska ju vara bra, roligt, fyndigt, träffande, underhållande och upplyftande. Vad skriver man om då?  Hur  skriver man? Tänk om resultatet suger och hon känner sig  tvingad  att publicera ändå? Tänk om det blir för långt? Tänk om det blir för kort? Jag som skrivit inlägg efter inlägg om allt och absolut ingenting kunde plötsligt inte komma på något alls. Typiskt. Men så skriver jag väl om prestationsångest när det nu ändå är det enda som snurrar omkring! 
   
 Prestationsångest. Generaliserar jag för mycket om jag påstår att det är en utpräglad kvinnlig egenskap? Och framför allt om jag påstår att vi fruntimmer är utomordentligt kunniga i att utöva den i alla möjliga sammanhang? Man ska vara mästerkock, perfekt värdinna, sprudlande gäst, gudinna mellan lakanen, schysst medarbetare, underbar fru, omtänksam moster, stöttande kompis och utomordentlig styvdotter med släta ben och skimrande hår. Lägg gärna till fler och egna också för jag vet nog att de finns därute.  
   
 Supermorsor och arbetsnarkomaner som tror att alla andra är bättre än en själv hur mycket de än kämpar och förvrider sig själva efter sina egna krav. För visst är de de egna kraven?  Eller är det krav skapade av oss själva utifrån en föreställning genererad från samhället?  Djupt jag vet, som en fingerborg ungefär. Men det är en ständigt pågående debatt och flitigt omskrivet ämne.  
   
 Förväntningar och krav vi ställer på oss själva utifrån en idealiserad bild som förmedlas via media, en bild vi väl egentligen inte tror på, men är oförmögna att helt bortse ifrån. För vem vill inte leva ett perfekt liv? Frågan är bara om man vill ha det perfekt i ens egna eller i andras ögon? Faktum kvarstår ändock att vi presterar för att uppfylla personliga mål, men varifrån grundar sig dessa mål?  
   
  För att dra det till sin spets  kanske den klassiska jämförelsen med bröstoperation och strofen " Jag gör det för min egen skull " nyttjas. En vilja att byta ut taxöronen och faktiskt fylla ut en tröja, utan att för den delen sträva efter Pamela Anderssons klyfta må vara förståeligt, men varifrån kommer önskan  över huvudtaget  att lägga tusentals kronor på en bröstförstoring? 
   
 Det känns så enkelt och futtigt att tillskriva mode och media de kroppsideal som flukurerat genom tiderna. Från 1910- och 20-talet och återigen 60-talet har det yppiga och välsvarvade kommit och gått med det plattbröstade och androgyna. Har vi inte kommit längre ändå att kunna stå över sådana modeflugor? Men hur många bröstförstoringar hade egentligen gjorts om vi nu befunnit oss i en pannkaksplatt era? Hur många hade egentligen påstått att de fyllt upp bysten  för sin egen skull?  
   
 Med denna parentes återkommer jag så till frågan varifrån vi sätter kriterierna för vårt egna perfekta liv egentligen. Vems förväntningar är det egentligen som vi lever för? Och det är här vi kvinnofolk är mästare på att aktivera prestationsdjävulen med skyhöga krav på oss själva, som i sin tur har sin grund i förväntade krav från vår omgivning.  
   
 Problemet är bara att det är  vi själva  som sätter omgivningens krav. Den är bara så god att skylla på då vi ju ogärna tillskriver oss själva skuld för att rycka håren från ben och ögonbryn med roten (och somliga till och med i skrevet, och ja jag har provat) eller tvingas äta middagsrester (lunchlådor  och  middag) en vecka efter ett gästantal på sex där mannen hävdade att det räckte med åtta kycklingfiléer och inte sexton. (Vadå de kan ju vilja ta två, och karlarna äter alltid mer än man tror!).  
   
  Vi skulle bli mer som männen , en falukorvsring och en kastrull spagetti och så ketchupflaskan på bordet och middagen är biff! En kvinna skulle köpa två ringar extra och fixat sallad (om hon ens klarat av att servera korv och spagetti över huvudtaget), medan mannen med en axelryckning hävdat " Det är gott och det mättar, och är det slut så är det slut!" .  
   
 Jag vet,  jag drar det till sitt yttersta och generaliserar grovt , men faktum kvarstår att jag så många gånger hunnit dra iväg på de stora prestationsväxlarna inför en lite finare middag med svärföräldrar och vänner. Detta också oftast innan middagen ens spikats över huvudtaget, och maken himlar med ögonen åt mina våndor och tycker att  det löser sig  till ytterligare frustration hos mig.  Eller är det bara jag som gör så här?   
 Grejen är ju bara att det gör ju just det, löser sig, men om det är tack vare prestationshysterin eller det faktum att man anammat makens inställning och accepterad (resignerat?) att det tja, faktiskt inte behövs rådjurssadel á la extravagans med änglapotatis och chokladexplosion med flamberade spacialimporterade malaysiska frukter, matchande severingsporslin och tjusig vinöppnare för en lyckad middag.  
 Jag väljer en gyllene medelväg där min make och jag kommit överens i förtroligt öppet samtal medan han masserar mina trötta axlar samtidigt som jag avslutar insmörjandet av mina silkeslena "Venus á la Gilette"-ben. Sedan hjälps vi åt i sann jämställdhetsanda utan stressrosor på kinderna, stänk på rena tröjan, vidbrända kontra överkokade kastruller och snubbel över svansande katter.  
 För så är det ju i  alla  perfekta familjer/Linda Iglamyr  
 ]]></description><pubDate>Thu, 22 Apr 2010 10:22:06 +0200</pubDate><category>Gästbloggare</category></item><item><title>Highlight</title><link>http://iloapp.hannaholmberg.se/blog/blogg2?Home&amp;post=42</link><description><![CDATA[  Det är inte många dagar man får den möjligheten, inte ens varje år. När förhållandena är optimala gäller det att ta tillfället i akt. I tisdags morse var den perfekta dagen. 
 Jag drog på mig stasset, spände fast och drog åt kring handlederna. De två fyrbenta fick dagen till ära slippa linan. Idag skulle jag vara min egen motor, helt och hållet. 
 Känslan var enorm. Motståndet var lagom krävande. Luften frisk och klar. Underlaget hårt men greppbart. Skär efter skär. Stavtag efter stavtag.  
 Vindelälven blev var min plats, skaren mitt underlag, skidutrustningen mitt redskap och mina två vorsthrar mitt sällskap. 
 Med mobilen fångade jag några ögonblick: 
   
 Älven nedstöms i höjd med Granåker: 
   
 På hemväg mot Rabnaviken och Skansnäs: 
   
 Att skida på skaren en härlig vårvinterdag går att jämställa med en sommarmorgon på blankt vatten i kajaken.  
 Wonderful!  
 ]]></description><pubDate>Fri, 09 Apr 2010 23:33:32 +0200</pubDate><category>Blogg 2010</category></item><item><title>Gästbloggare</title><link>http://iloapp.hannaholmberg.se/blog/blogg2?Home&amp;post=40</link><description><![CDATA[  I årskrönikan skrev jag: 
 Vi har ett nytt decennium. Vad passar inte bättre än att införa lite nyskapande och förändring ala hannapanna? 
 En del av detta nyskapande är försöket med Familjebloggen och med den för mig kända läsare. En annan är detta med gästbloggare här på thehannapanna. Ser ni för övrigt att jag har bytt namn från hannapanna till thehannapanna? Det finns så många av den förstnämnda i cybervärlden, men bara en av den senare. 
 Tanken med gästbloggare är att vi alla läsare här på bloggen lite nu och då ska få ta del av lika och olika människors fiffiga funderingar, fantasier, fadäser och förehavanden. Feedbacka gärna. 
 Första gästbloggare ut och kut är min lika lika och olika syster. 
  Ett hedersamt uppdrag  
 …har jag fått. Jag får äran att vara den första som är gästskribent i min fantastiska, målmedvetna och mångsidiga systers skrivhörna i cyberspace. Där så mycket klokhet har presenterats på ett humoristiskt och lättillgängligt sätt. Hon är numer en av mina förebilder. 
 En av mina förmågor är att jag är mycket verbal. Alltså - jag har lätt att få ur mig ord när jag pratar, beskriva vad jag känner och använder många ord när jag berättar. Jag har under de senaste åren börjat samla på kärnfulla ord som jag ”smakar på” under en längre tid. Lyssnar in betydelsen av och reflekterar kring. Kanske har det med åldrande att göra? Är ju ändå 40+ nu, så lite eftertanke är väl på sin plats.  
 Jag tänker därför fortsätta i denna text att utveckla tankar kring just orden i rubriken  hedersamt  och  uppdrag.  Vad betyder dessa ord?  
  Hedersam  kommer från ordet  heder  som betyder  1  gott namn, gott anseende, renommé;  moralisk  pliktkänsla, oförvitlighet,  redbarhet , ärlighet, pålitlighet  2  ära, beröm.  
 Synonymer till ordet  hedersamt  är  hedrande ,  smickrande , ärorik, ärofull, förtjänstfull, angenäm, välbehaglig,  tilltalande .  
 Ordet  Uppdrag  har synonymerna;  uppgift , ärende, värv, angelägenhet,  syssla , åliggande;  order ,  anmodan ;  enligt uppdrag   ex officio , å ämbetets vägnar 
 Söker man sig vidare på ordet  uppgift  får man följande synonymer;  arbetsuppgift , åliggande,  uppdrag , ärende, åtagande, tjänst,  syssla ,  yrke ,  befattning ;  livsuppgift ,  mission ,  kall ;  problem , fråga,  exempel  
 Jag fastnade för dessa kopplingar; 
 Hedersamt - angenäm, välbehaglig, tilltalande 
 Uppdrag - livsuppgift 
   Vilka livsuppgifter har vi som är angenäma, välbehagliga och tilltalande?    
 Prova att följa tanken att du har fått ditt liv som en gåva. Ditt liv är ditt. Du är fri att göra vad du vill med det. Tänk om det är så att du är så unik att du har en plats att fylla, likt en pusselbit i ett pussel? Tänk om det är så att det du och andra ser som dina förmågor/din fallenhet/dina talanger, är det du verkligen ska göra mer av, utveckla och göra bättre? Om så vore fallet skulle din livsuppgift kännas mer angenäm, välbehaglig och tilltalande då? Kanske skulle allt det andra som i livet också måste göras och som man helst vill slippa göra också bli lättare att göra?  
 Kanske har du (som jag) lätt att jämföra dig med andra och önska att du hade ett annat uppdrag och andra förutsättningar i livet. Då vill jag återkoppla till en annan av mina nu levande förebilder, Lou Rossling. Hon är föreläsare och författare. Hon pratar om hur vi människor är och gör mot varandra. Hon säger i en av sina föreläsningar att hon samlat sig kring två ord för hur hon vill leva. Första ordet är  Acceptans . Att acceptera verkligheten som den är. (Det andra ordet redogör jag för senare.) 
 Jag menar inte med min hänvisning kring acceptans att vi inte ska kämpa mot orättvisor runt omkring oss eller för människor som far illa av andra människors egoistiska beteende. Men vi kanske behöver öva oss mer på att acceptera den jag är och blivit och kanske upptäcka att det finns fler likheter mellan mig och andra människor än det finns olikheter. Möjligen kan man titta närmare på om det finns något  litet  att justera hos mig själv som kan göra att jag med den jag är kan få fler positiva effekter. 
   Hur utför vi våra livsuppgifter så att vi upplevs som angenäma att vara med, upplevs som tilltalande och sprider doft av välbehag?    
 Om det finns några som inte hänger med nu vill jag förtydliga att jag inte tänker på vårt yttre såsom; sällskapets generösa eller mest underhållande person, den mest snygga, välklädda och välsminkade eller den som har den mest väldoftande parfymen. Nej, detta handlar om din (och min) inre människa. 
 Ytterligare en tanke att följa är vad du skulle vilja att omgivningen minns dig för när du lämnat sammanhanget du befinner dig i; arbetsplatsen, orten eller detta livet. Med vilka ord vill du bli beskriven?  
 Lou Rosslings första ord var ju  Acceptans . Skulle det göra någon skillnad i hur du bemöter andra och hur du upplevs av andra, om du skulle öva mer på att, förutom att acceptera dig själv, också acceptera vad andra är och har blivit? Att försöka förstå, se bakom det först i ögonfallande och ha överseende. Det andra livsvägledande ord Lou har är  Avsikt . Att ställa sig frågan med vilken avsikt gör jag det jag gör, säger jag det jag säger. Är min vilja att lyfta eller sänka? 
 Om vi skulle ta oss tiden att reflektera över ovanstående ord och frågeställningar skulle vi bli mer medvetna och levande som människor då? Skulle vi bli bättre medmänniskor? Tror du inte att vi skulle få fler stunder av väldoft i livet då? 
 Visst kan vi hjälpas åt att peppa varandra att utföra våra hedersamma uppdrag? Tack syster för förtroendet och tack för att du som läst följt med till textens slut. 
 /Åsza Eberharson (Hannas äldsta syster) 
  Om du vill ha mer av Lou Rossling, så finns det mycket av hennes tankar att tillgå. Gå in på  www.lourossling.se . Hon skriver något som heter Veckans Lou på Bloggfamiljen och det är underbara tankar hon delger. Böcker har hon också skrivit, men att lyssna på henne live är absolut bäst. Hon sprider sådan livslust på ett underhållande och ärligt sätt. Kan du inte ta dig till en föreläsning, köp hennes föreläsning Levande på dvd eller kolla om du kan låna den på biblioteket.  
 ]]></description><pubDate>Tue, 30 Mar 2010 22:45:24 +0200</pubDate><category>Gästbloggare</category></item><item><title>Tjolahoppsansa</title><link>http://iloapp.hannaholmberg.se/blog/blogg2?Home&amp;post=39</link><description><![CDATA[  Jag har funderat lite hit och dit på hur jag ska lägga upp min hemsida och mina två bloggar. Vad ska jag skriva vart? 
 Ska jag verkligen ha lösen på familjebloggen? Vad tycker du som läsare om lösen? Det skulle vara intressant att veta. 
 Speciellt mitt lilla barns integritet ligger i mina händer som förälder att vårda. Han tar stor del av min tankeverksamhet och min vardag. Är det rätt att lägga ut bilder och information om honom? 
 Är det inte det minsta jag kan begära, att mina läsare kan säga vilka de är så jag vet till vilka jag skriver? 
 Med ca 100-150 unika besökare varje dag (ganska mycket för en liten privat blogg som min) blev jag nyfiken att ta reda på lite mer om hur alla hittar till min plats på nätet. Det var både och, den information jag fick fram. 
 De allra flesta känner till adressen. Sedan finns det ett antal hundra varje månad som hittar den via andra. I min domäns statistik kan jag se från vilken plats man hittar min sida. Jag kan även gå in på sökvägen och se den sida man var på innan min sida. 
 Jag ser att jag har ett antal utländska besökare. Mina sidor översätts till engelska, finska, rysska och italienska. Ett antal har kommit till min sida via olika forum där deltagare tipsat om något läsvärt. Det är ju kul. Ytterligare ett antal hittar via bildsök på Google. Detta är bara några exempel.  
 Sedan kommer en grupp mer suspekta sidor. Hur läsare kan hitta till min sida via dem är för mig en gåta???  
 Jag har hittat en del av mina bilder på platser som jag inte begriper mig på. Några av dem tar jag helt avstånd ifrån. Det känns olustigt. På sådana platser vill jag inte hitta någon som jag fotograferat och speciellt inte mitt barn. Med den bakgrunden känns det helt rätt med lösen på familjebloggen. Jag kommer nog också att justera hemsidan en aning och tänka annars i fortsättningen. 
 Denna blogg finns på bloggportalen.se. Det är en plats där man kan söka bloggar efter sitt intresse. Jag vill gärna dela med mig av tankar och funderingar. Vill jag det bör jag även kunna hittas på dessa platser. Valet att finnas med på bloggportalen talar mot det jag skrivit ovan. Som ni kanske förstår är jag tvetydig i frågan. 
 Tittar man vilka sökvägar besökare på bloggportalen använt för att hitta bloggar (typ tio i topp), blir jag konfunderad??? Eller hur tänker du när du ser denna lista?  
  1.  sex  
  2.  sexstory  
  3.  topless  
  4.  sperma  
  5.  bröst  
  6.  alabama  
  7.  omtvserier.se  
  8.  omtvserie 
 Går jag sedan in och tittar på mest besökta bloggar blir jag lika konfunderad. Du får göra din egen bedömning. Min bedömning är att det jag gillar att läsa verkar skilja sig från flertalet människors, om man ser till antalet besökare. Om det nu är antalet som ska värderas??? 
 Jag hoppas och tror att vi människor är kloka och strävar efter att leva sunt.  
 Vad är det då som är klokt och sunt?  
 Ja, den frågan bör vi nog ställa oss och tänka över var och en. Det finns mycket som går att missbrukas. Det jag vet är att jag och mitt bloggande inte trivs i topplistan ovan. Min kategori platsar inte heller bland Sveriges mest besökta bloggar. Det är inte heller min strävan. 
 Min strävan är att kanske kunna ge något annat än sex, mode och pengar. För visst finns det mer i livet än det?  
 En av de fiffigaste liknelser som skrivits till mig av en läsare är denna: 
  Du är som en vuxen Pippi Långstrump. Du tar dig för och ger dig på sånt som du egentligen kanske inte behärskar men precis som du säger - vad kan gå fel ? Du är inte feg att prova på nya saker och du klarar mycket själv även om du har stöd från andra håll. Du är inte rädd för att be om hjälp och du talar om vad du tycker och tänker. Du står för dina åsikter och kan argumentera om varför. Du bryr dig inte om vad andra tycker om det du gör men du verkar bry dig om andra- både människor och djur.   Det känns som att du är en stark tjej, en bra förebild för andra tjejer och det finns inte gott om "Pippi Långstrump" förebilder här i världen då det mesta i veckotidningarna går ut på att vara snyggast och rikast - typ.   
 TACK! 
 Det är väl en strävan om nåt?! 
 Här kommer Pippi Långstrump 
 tjolahopp tjolahej tjolahoppsansa. 
 Här kommer Pippi Långstrump 
 ja, här kommer faktiskt jag. 
 ]]></description><pubDate>Mon, 22 Mar 2010 22:10:21 +0100</pubDate><category>Blogg 2010</category></item><item><title>Tänka sig frisk</title><link>http://iloapp.hannaholmberg.se/blog/blogg2?Home&amp;post=38</link><description><![CDATA[  För en tid sedan såg jag ett program på tv, Sommarpratarna. De hade samlat ihop några av årets sommarpratare på P1 för att de tillsammans skulle diskutera varandras radioprogram över en bit mat. 
 Det var många personliga, kloka och intressanta tankar som kom fram från den ena profilen efter den andra. En speciell sommarpratare jag burit med mig lite extra är Nils Simonsson. 
 Han ställde frågan "Kan man tänka sig sjuk?". Samtliga kring bordet svarade ja. "Om så är fallet, borde man inte då även kunna tänka sig frisk?" 
 Nils Simonsson är fd överläkare och kirurg med hjärnan som passion. Han har skrivit boken "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?". Nils skriver och föreläser om hjärnans betydelse för vårt välbefinnande 
 I Sverige har vi världens bästa fysiska arbetsmiljö, bor bäst, arbetar minst, har världens bästa trygghetssystem och ändå är vi sjukast i världen. Varför mådde vi bättre när vi hade det sämre?  
 Man måste skilja på "disease" (hjärtinfarkt och cancer) och "illness" (må dåligt). Hela 70-80% av sjukdomsfallen hamnar i kategorin "illness". År 2008 skrevs det ut 700 000 recept på antidepressiva mediciner samtidigt som man vet att samtalsterapi och motion ger bättre effekt än medicinerna och man dessutom slipper biverkningar. 
 Om vi nu alla är överens om att man kan tänka sig sjuk, då kan man givetvis även tänka sig frisk. Eftersom vår hjärna är plastisk, det vill säga förändringsbenägen ner till minsta hjärncell, påverkas den rent fysiskt av om vi tänker i dur eller moll. Lyckas vi bryta gamla invanda negativa tankebanor kommer hjärnan sedan ”vilja” välja det positiva tankespåret. 
 Vår förmåga att känna glädje och tillförsikt beror i slutändan på hur vi tänker om våra liv. Både när lyckan ler och solen går i moln. Man kan välja att vara lycklig.  
 Lycka finns inte som ortnamn i Sverige och det kanske är Sveriges problem. Däremot finns det en massa ortnamn på död...   

 Det verkar som om både optimister och pessimister tycks få rätt, att livet tenderar att gå i tankens färdriktning. Din attityd påverkar ditt liv. Vilken attityd vill du ha? 
  Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det . 
 ]]></description><pubDate>Thu, 18 Mar 2010 16:12:22 +0100</pubDate><category>Blogg 2010</category></item><item><title>SIK Ferry</title><link>http://iloapp.hannaholmberg.se/blog/blogg2?Home&amp;post=37</link><description><![CDATA[  I,m in love with a  FerryTale  
 Otroligt så intressant det har varit att sitta och titta på detta OS! 
 Det har redan hänt både det ena och det andra och ändå är vi bara på femte dagen. Det har varit växlande väder, missade starter och målgångar, olyckor och framförallt svenska framgångar. 
 Vilken utstrålning hon har, Kalla. Inte konstigt att hon är folkkär. Var det någon fler än mig som fällde en tår vid hennes bedrifter? Tänk att det är första individuella damguldet på 42 år! Grattis! 
 Sedan kom gårdagen. Det var nära att jag fick ett återfall i nagelbitandet. Plötsliga svängningar med sviktande nervositet är det härliga med skidskytte. Man vet aldrig... 
 Detta är första individuella herrguldet i skidskytte på 50 år. Nog skriver de historia de härliga atleterna! Grattis Björn! Det känns extra kul och mer verkligt när det är DU som står överst på pallen. Det där gjorde du bra. 
 Tänk att man tränat med och tävlat i samma klubb som Björn. Det är länge sedan nu. Då var vi bara barn. De gånger vi inte hade buss så var det min och hans pappa som var de stående chaufförerna till skidtävlingarna runt om i västerbotten. Jag beundrar honom att han är sin hemtrakt och moderklubb trogen. 
 Det hände en kul grej för några år sedan, när Björn var i början av sin skidskyttekarriär. Det var storumandagarna och min äkta hälft var, av någon anledning som jag inte kommer ihåg, ensam (utan mig) på torget i samband med vildmannakröningen. Då fanns det de som trodde att han var Björn Ferry. Han gratulerades till framgångarna med lyckönskningar framöver. Inte undra på att man kan tycka han är aningens attraktiv den där "citatmaskinen". ;-) 
 Jag fortsätter hålla "tummar och tår" som Kalla säger och målar på lite "stopp och väx" i förebyggande syfte för de rysningar som komma skall. 
 Heja Sverige! 
 ]]></description><pubDate>Wed, 17 Feb 2010 10:45:16 +0100</pubDate><category>Blogg 2010</category></item></channel>
</rss>
